mylifeasanalien

Just nu har jag en sån period där jag skulle vilja ha en person som jag kan kalla min. Som älskar mig över allt annat på denna planet och skulle göra allt för mig. Ha någon att ligga bredvid och känna värmen från hans kropp medan han sakta stryker mig över min kropp och jag känner hans andedräkt i min nacke. 
Jag ser alla par ute på stan, i skolan och bilder på par som kysser varandra och bara ser allmänt och äckligt lyckliga ut! Avundan jag känner då är obeskrivlig.  Jag hade det där en gång! Men tyvärr varade inte den lyckan länge och jag hamnade istället i brustna hjärtans träsk, och där är jag fortfarande kvar. 
Men hur ska jag då göra för att hitta det där ljuset i mitt liv? Kännedomen att det finns en människa, ej utav mitt kött och blod, som lever för mig. Som alltid finns där när jag har mina nedåt dagar, och som får mig att bli glad igen. Nu vandrar jag bara neråt i deprissions träsket och vet inte hur jag ska ta mig uppåt igen. 

Jag har inte riktigt den självkänslan jag skulle vilja ha, så jag bara kan gå fram till en kille som fångat min blick och fråga om han vill ta en fika. Och hur mycket jag än skulle vilja ha den förmågan så har jag inte den blekaste aning om hur jag ska bygga upp den. Jag måste helt enkelt bara ta modet till mig och inse att ett nej inte är världens undergång, utan istället kanske kan leda till den där lyckan eller en vänskap istället.